ÄCKLIG IRONI

Tom, fast med frågor. Arg, ledsen, upprörd, irriterad, nere men det slutar i äcklig ironi. Jag vill inte se folk, inte höra folk heller. Skrattar, eller spottar på denna fråga som alltid är på tal, pengar. Vill bara fly med en peng i fickan och hoppas på det bästa, det funkar ju för vissa. Kasta mitt hem och leva på inget, med inget, med ingen. Och alla beslut som ska tas, ska jag skriva på, söka? Jag vet inte. Jag vet vad jag vill men är för feg och trött på att ta upp det om och om igen. Plus att det är inte äns rätt person som reagerar, ge mig nått. Och tycket i bröstet försvinner ju inte hur jag gör. Inte heller av tårar som rinner, ONÖDIGA TÅRAR!!!! Du ger mig inget och jag har försökt, för många gånger nu. Men ändå vet jag inte hur jag ska göra, jag hoppas på nått sätt att det ska bli bra. Jag vill bara ligga i en säng, kolla upp i taket, ha någon som lyssnade men också sa percis vad jag skulle göra. Säga vad som var rätt och vad som var fel. Ge mig svar på allt. Ge mig receptet på det perfekta livet. Ändrade mig till det bättre. Jag vill inte ha frågor som snurrar i huvudet och inte samma frågor. 
Sätter på ett leende och har foto nu, hej.
RSS 2.0