UTAN CENSUR- PANIKÅNGEST

Min panikångest har följt mig genom många år, med mer eller mindre anfall. Jag har också haft "bara" ångestattacker som inte är riktigt lika läskiga. Jag tänkte berätta om mitt första anfall och hur min anfall brukar se ut.
 
När jag får ångestattacker brukar det börja med att jag får svårt att andas ut med lätt att andas in. Det känns som ett lock vid stupen som bara vill öppnas när jag andas in. Sen kommer svettningarna, det börjar i händerna, mellan brösten och ryggen. En annan sak som gör att jag känner att en attack är påväg är krypningar/darrningar/pillande med fingrarna, jag vet inte vad jag ska göra med mina händer så jag börjar pillar med fingrarna, knäcka med fingrarna och tralla runt. Jag kan inte fokusera med bilckan och jag tittar på allt! Kollar runt fort för att se hur mycket folk eller vad som händer runt mig. Sen börjar jag hyperventilera och benen blir spagetti. 
Men med åren har dom minskat och det är längre tid mellan anfallen.
 
Min första ångestattack var nog den värsta, men också var det ju första gången och jag viste inte vad som hände.
För att få en hel bild på vad som hände behöver man lite mer bakfakta men mer om det kommer i ett senare inlägg.
Men lite snabb bakfakta, min syster har ett handikapp och därför behövde hjälp att göra sig klar för skolan och behövde hjälp att komma med färdtjänsten till skolan. Min mamma jobbade mycket och var väldigt stressad.
Jag var sju år och jag hade vaknat tidigt en morgon, vanligtvis vaknade jag av att mamma och Sara duschade eller gjorde frukost men inte denna morgonen. När jag ser att klockan är alldeles för mycket förstår jag att mamma har försovit sig och om ni känner ni min mor så vet ni att att väcka henne är inte en rolig grej så jag bestämde mig för att hjälpa Sara denna morognen. Taxin som tog Sara in till skolan skulle komma tio i sju och klockan var runt halv. Vi kastar på kläder och stressar fram frukosten och jag ser taxin köra ner på gatan och klockan är kvar i sju och jag tänker "så perfekt, vi hann!" Jag följer med Sara ut till taxin och chaförren börjar skälla ut mig efter noter, att vi inte var i tid, att vi alltid var sena, att hon har fler att köra på osv. Olivia sju år som stressat för att se till att sin syster är klar till tio i sju får nu skäll för att inte ha kommit ut tidigre än bestämt.
När chaförren håller på och skäller känner jag hur mina ben bara vill vika sig, hur min hals dras åt och mina tårar börjar bränna i ögonen. När väl taxin åker och jag går in sjunker jag ihop på hallgolvet, tokgråter och hyperventelerar tills jag svimmar. Efter en tid vaknar jag upp på hallgolvet och undrar vafan hände?! Och det tog flera år innan jag fick veta vad det var för "fel" på mig. 
 
Nu har jag lärt mig hur jag ska göra för att undevika att få attcker och hur jag ska göra när det händer. 
Om ni känner någon som har problem med liknade attacker skulle jag vilja tipsa er om att rör inte personen! Låt personen hitta tillbaka till rätt andning innan du vill trösta genom att rör men lämna inte personen, bara att veta att man inte är själv brukar kunna göra attackerna lättare och ni, glöm inte bort  ta hand om varanda och er själva.
Kärlek O
 
 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0