UTAN CENSUR- PANIKÅNGEST

Min panikångest har följt mig genom många år, med mer eller mindre anfall. Jag har också haft "bara" ångestattacker som inte är riktigt lika läskiga. Jag tänkte berätta om mitt första anfall och hur min anfall brukar se ut.
 
När jag får ångestattacker brukar det börja med att jag får svårt att andas ut med lätt att andas in. Det känns som ett lock vid stupen som bara vill öppnas när jag andas in. Sen kommer svettningarna, det börjar i händerna, mellan brösten och ryggen. En annan sak som gör att jag känner att en attack är påväg är krypningar/darrningar/pillande med fingrarna, jag vet inte vad jag ska göra med mina händer så jag börjar pillar med fingrarna, knäcka med fingrarna och tralla runt. Jag kan inte fokusera med bilckan och jag tittar på allt! Kollar runt fort för att se hur mycket folk eller vad som händer runt mig. Sen börjar jag hyperventilera och benen blir spagetti. 
Men med åren har dom minskat och det är längre tid mellan anfallen.
 
Min första ångestattack var nog den värsta, men också var det ju första gången och jag viste inte vad som hände.
För att få en hel bild på vad som hände behöver man lite mer bakfakta men mer om det kommer i ett senare inlägg.
Men lite snabb bakfakta, min syster har ett handikapp och därför behövde hjälp att göra sig klar för skolan och behövde hjälp att komma med färdtjänsten till skolan. Min mamma jobbade mycket och var väldigt stressad.
Jag var sju år och jag hade vaknat tidigt en morgon, vanligtvis vaknade jag av att mamma och Sara duschade eller gjorde frukost men inte denna morgonen. När jag ser att klockan är alldeles för mycket förstår jag att mamma har försovit sig och om ni känner ni min mor så vet ni att att väcka henne är inte en rolig grej så jag bestämde mig för att hjälpa Sara denna morognen. Taxin som tog Sara in till skolan skulle komma tio i sju och klockan var runt halv. Vi kastar på kläder och stressar fram frukosten och jag ser taxin köra ner på gatan och klockan är kvar i sju och jag tänker "så perfekt, vi hann!" Jag följer med Sara ut till taxin och chaförren börjar skälla ut mig efter noter, att vi inte var i tid, att vi alltid var sena, att hon har fler att köra på osv. Olivia sju år som stressat för att se till att sin syster är klar till tio i sju får nu skäll för att inte ha kommit ut tidigre än bestämt.
När chaförren håller på och skäller känner jag hur mina ben bara vill vika sig, hur min hals dras åt och mina tårar börjar bränna i ögonen. När väl taxin åker och jag går in sjunker jag ihop på hallgolvet, tokgråter och hyperventelerar tills jag svimmar. Efter en tid vaknar jag upp på hallgolvet och undrar vafan hände?! Och det tog flera år innan jag fick veta vad det var för "fel" på mig. 
 
Nu har jag lärt mig hur jag ska göra för att undevika att få attcker och hur jag ska göra när det händer. 
Om ni känner någon som har problem med liknade attacker skulle jag vilja tipsa er om att rör inte personen! Låt personen hitta tillbaka till rätt andning innan du vill trösta genom att rör men lämna inte personen, bara att veta att man inte är själv brukar kunna göra attackerna lättare och ni, glöm inte bort  ta hand om varanda och er själva.
Kärlek O
 
 

UTAN CENSUR- FÖRTRÄNGT

När jag på gymnasienivå började läsa psykologi och vi pratade om att vi människor har förmågan att glömma saker vi vart med om, tänkte jag "men sluta, man glömmer väl inte om man vart med om något tramatiskt." 
 
Jag har alltid haft problem med sjukdomar, förkylningar, öroninflammation och kissjukan (urininfektion) så jag besökte sjukhuset för tester med jämna mellan rum. När jag får tredje gången den hösten sökte för kissjukan säger sköterskan väldigt oproffisonellet "Du måste fått klamydia. Du får en medicinkur ifall." 
Jag tappade hakan och blev stel i hela kroppen av sättet hon påstod att jag skulle ha en könssjukdom, av fler anledningar. 
1. Jag har alltid sköt mig när det kommer till sex, alltid skyddat mig.
2. Att påstå att en tonåring som har problem med kisserit har klamydia utan att fråga äns om den är oskuld eller inte är chockerande. Och det tycker jag fortfarande!
 
När jag sedan gick generat ner till apoteket för att hämta ut min medicin börjar jag gå igenom om jag någonsin haft oskyddat sex så att jag skulle kunnat ha fått någon sjukdom och nej, inte en ända gång kunde jag komma på att jag "klantat" mig. 
Efter ha hämtat medicinen och kommit hem satte jag mig ner för att göra psykologiläxan om uppväxt och om att förtränga saker fick jag som flashbacks. En fyraårig Olivia bli ett offer för våldtäkt. Jag gick i flera dagar och tänkte på detta, var det sant? Eller var det bara en mardröm? Ju mer jag grävde i mitt minne ju mer detaljer fick jag fram och då slog det mig, sköterskan sa ju att jag troligen hade klamydia. Kan ni fatta att jag tryckt ner den händelsen så långt ner i min ryggsäck att jag glömt det och detta är anledningen till att minnet kommer tillbaka?..
Nu flera år senare fortsätter bilderna flasha runt i mitt huvud och jag kan inte riktigt hantera dom känslorna jag får av det. Men eftersom psykologi är ett ämne som intresserar mig börjar jag analysera mig själv, är det anledningen till att jag har problem med kroppskontakt och beröring? Är det anledningen till att jag är känslokall? Jag vet inte. Men vad jag vet är att vi måste våga anmäla övergrepp, ALLA övergrepp. Och att ett offer ska aldrig hamna i det-var-mitt-fel-tankar.
 
Se till att ta hand om varandra, 
Kärlek O

UTAN CENSUR

Utan censur, här tänker jag skriva om mitt liv, jag kommer berätta saker som inte äns min mamma vet men som jag behöver få ur mig, kanske kan detta hjälpa mig, kanske inte. Allt kommer jag inte kunna skriva om då det rör andra också och jag vill inte hänga ut någon. Jag kommer också skriva om hur jag mår idag och hur jag känner så räkna med många nedstämda inlägg här! 
Jag vill också ha sagt att jag letar inte efter medlidande eller att få höra att det är synd om mig eller nått, jag vill bara få ur mig all ilska, ångest och ledsamhet som jag samlat på mig under åren. 
 
Håll utkik efter nästa inlägg, jag planerar att rota i min ryggsäck, långtlångt ner.
 
Ta hand om varandra!
RSS 2.0